ibland önskar jag att man bara kunde klubba sig själv i huvet. med ett ända litet slag så kunde man få tyst på allt om förisgår där innanför skallbenet. vore det unte skönt? att för en natt läga huvet på kudden och inte tänka en enda tanke....bara för en enda kväll få somna in i lung och ro? jag vet inte när jag kopplade av senas? jag vet inte hur det känns att sova en hel natt o vakna upp utvilad. vet du? de senaste dagarna har det känts som att jag har tre konversationer, en film och en spellista i huvet när jag ska sova. där är som att du har dålig mottagning på din tv och du får in flera kanaler samtidigt...kaos. men nä. jag är inte särskilt stressad, jag är inte mer ledsen än jag brukar, o jag är inte olycklig...jag är bara förvirrad. och ovetande. jag hatar att vara ovetande samtidigt som jag älskar att släppa taget o börja om på nytt så hatar jag den där mellan fasen då man bara stå och stampar i väntat på något bättre. det är så lätt att hamna i farliga tankar, tveka på det man har, önska man hade något man saknat fast man vet att det jag har lämnat, har jag lämnat av en anledning. eller det som har gjort ont, har gjort ont för att det skadat. men varför känns det då som att det som en gång va så jobbigt, kanske inte var så farligt? o varför minns jag inte smärtan över det som skadade mig utan istället romantiserar det som orsakade det?
det kanske är som att föda barn? resultatet av det som gjorde så ont är så fint att man förtränger smärtan.....ja ni..inte vet jag. men jag slutar ni för ni hör ju hur jag låter...
min fredag var fin. jag hade kvalitets tid med min fina robert. hoppas ni hade en lika mysig fredag fina vänner.
god natt
Den där med att romantisera saker det kommer alltid, som vi pratade om. Vi får höras snart vännen så jag får höra dina tankar. Finns alltid här för dig och saknar dig. Puss
SvaraRadera