Don't Panic

det var det här med att blogga om Rehabiliteringen ja... jag är dålig på det. förlåt. men det är så mycket som händer och ändå så lite. jag vet inte vart jag ska börja, eller var jag borde sluta. vad är att dela med sig och vad är att blotta sig?

men jag gör ett försök. det är ju trots allt ni som väljer att läsa min blogg inte sant?

dom nya medicinerna är ett helvete. rent ut sagt. jag vill bara begrava mig nånstans och blomma upp till våren som en helt ny människa. men näpp så funkar det inte tydligen.

vill ni veta hur det ser ut? jag är i sthlm 1-2 ggr i veckor. träffar två olika företag och fokuserar på mitt psykiska tillstånd och mitt fysiska. vad kan jag göra och vad är jag... låter flumigare än vad det är. men för mig är det rörigt, skrämmande, enkelt, piecacake och en mardröm på en o samma gång. vissa dagar går faktiskt riktigt bra, andra är inte lika roliga. man tror att det ska vara en räddning när man äntligen ska få gå till botten med det hela. men det är det verkligen inte -tvärt om! det är som att skära upp alla sår man försiktigt och varsamt försökt tejpa ihop, gräva upp alla gropar man fyllde igen och planterade blommor på för att täcka leran. ALLT kommer upp till ytan. ALLT ska kännas på, tittas närmare på, reflekteras över och analyseras. varenda-jävla-liten-pryl........tänk er själva om ni var tvungna att riva upp allt ni försökt glömma, hur skulle det kännas?

jag vet inte vad som är värst. att jag känner, eller det faktum att jag talar om vad jag känner?

hoppas medicinen kickar in o gör verkan snart så jag kan börja jobba med att sluta ta den.

imorgon är det 6 år sen jag fick hjärninflamationen.

6 år sen jag blev sjukskriven

6-fucking-jävla-år sen skiten stal gnistan. grattis.